En vecka i ryggläge

Allt började måndag natt. Jag vaknade kl 2 på morgonen och hade ont i magen. Väldigt ont. Fruktansvärt ont. Efter några timmars smärta väckte jag Maja, packade lite saker och vi tog taxin till sjukhuset.

(Jag leker död på akuten)

Där blev det mycket väntan och många prover. Blodprover, tempmätning, blodtryck, ultraljud och dropp. Och mera väntan. Fina Maja stannade hela natten, innan hon var tvungen att fara till jobbet. För mig vart det flera prover, flytt till annat rum och mera väntan. Efter 10 timmar på sjukhuset kom kirurgen, klämde lite och sa:
-Du har blindtarmsinflamation och vi kommer operera sen i eftermiddag.

Det blev lite av en chock för mig. Visserligen hade de ju sagt flera gånger att de misstänkte blindtarmsinflamation. Men operera? Här? I Australien? Flera tusen mil hemifrån. På andra sidan jorden? Borta från familjen. Hm. Va? Oj. Jaha. Okej. Ja, det var väl bara att acceptera.


Maja var bäst som vanligt. Hon fixade så hon fick sluta jobbet för att komma och göra mig sällskap. Laura och Pete, två av våra hus-kompisar kom också, och alla andra smsade och frågade hur det var och hur jag mådde, vilket var tur för mig, för jag behövde lite distraktion. Vi satt och pratade i mitt sjukhusrum. Dom berättade roliga sjukhushistorier och jag glömde nästa bort att jag skulle opereras... ända tills en man i vit rock kom och sa att de var redo för mig och jag rullades väg.

(Maja och Laura)

(Jag på min sköna och vickbara säng)

Hur som helst, operationen gick bra, och det gjorde även de kommande dygnet på sjukhuset som jag mest spenderande sovandes. Magen gjorde ont, men mindre och på ett annat sätt. Fina Maja var där och vakade nästan hela tiden och jag fick tillslut säga åt henne att gå hem och sova.

(Trött och sliten efter operationen)

(En jättefin klubba som Maja gav mig i operationspresent!!)

På onsdag fick även jag fara hem, beordrad till att vila. Och det har jag gjort. I princip all min vakna (och sovande) tid har jag spenderat på ryggläge i vårt lilla rum. Maja har varit min lilla personliga betjänt som hjälpt mig med allt från att laga mat till att hämta grejer och plocka upp sånt jag tappat eftersom min rörlighet är minst sagt har varit begränsad.

Idag mår jag mycket bättre. Jag kan numera röra mig hyfsat bra och går inte riktigt lika långsamt som tidigare, även om en man kommenterade min hastighet för bara en timme sen:

-Thats a slow walk you got there! skrattade han och gick om mig i två snabba steg. Jag skrattade och höll med. Det måste ju se astöntigt ut som jag sniglar mig fram.

Men jag känner att jag är på bättringsvägen och jag känner mig stark!

Kan inte en blindtarmsinflamation stoppa min Australienresa så kan nog ingenting göra det. Det vill jag tro iallafall :)